Allt om rörunderhåll

Rökning och skötsel av pipan

Här finns goda expertråd om hur du håller dina rör i perfekt skick, även efter år av flitigt användande. Det har gått många år sedan det skrevs något om hur man sköter sina rör själv. Det åtgärdar vi nu, genom denna artikel och några till, i följande nummer av Piber & Tobak. Jag kommer att gå igenom den dagliga hanteringen av röret och den mycket stora resan, där man skrapar och polerar efter konstens alla regler. Vi måste också titta på vilka reparationer och justeringar du klarar av själv, med relativt enkla medel, och även vilka du står genom att låta rörmakaren fixa. Jag kommer nog också att beröra hur man underhåller ett sjöskumsrör. Den är trots allt lite känsligare än de vanliga Bruyer-piporna i vissa avseenden. Andra lite mer speciella pipor av porslin, krita (lera) och kalabas ska jag också försöka ge några ord på vägen. De flesta av er kan säkert några knep innan, inte minst om ni har läst prisbelönta 'Stopp', eller några av gamle Olriks andra skrifter i ämnet. Men det var som sagt länge sedan de skrevs och lyckligtvis har många nya piprökare anslutit sig till sajten. Och vi andra tar nog inte skada av lite vidareutbildning. Väl?

Rörunderhåll i vardagen

Jag skulle våga påståendet att det finns två sorters piprökare. Grovt sett kanske. Men ändå. Den ena är en person med en, eller högst ett par rör. Han orkar inte röka en ny pipa. "Det smakar förbannat, de första många påsarna tobak". Det är faktiskt först när han knappt får in lillfingret i kammaren som det verkligen smakar pipa (snadde)! Titta, det är några av oss som inte riktigt förstår. När röret väl är i ett sådant tillstånd spelar det egentligen ingen roll vad du stoppar i det. Det hela smakar likadant. Men det är kanske just det som är charmen. Nej, där eländet ligger är nog i valet av pipa, och inte minst tobak. De som svär vid de bra rören har säkert provat en 'tegelsten' för en 20-talare någon gång. Men det kommer aldrig riktigt att fungera. Inte ens med en så god tobak. Träet är oftast av så dålig kvalitet att om det inte brinner igenom ganska snabbt så surnar det åtminstone. Redan efter några stopp. Så en pipa av en viss kvalitet är förutsättningen för att kunna njuta av tobaken fullt ut. Vilken tobak du vill röka på pipan, ska vi inte gå in på här; allt jag vill säga är att ju fetare tobak desto längre måste pipan vila mellan varje stopp. Det ska helst vara helt torrt i botten av tobakskammaren innan du slutar igen. Du kan alltså knappast ha mindre än 4-6 rör, om du t.ex. röker 6 stopp om dagen. Rörrensare är också en absolut del av den dagliga hanteringen av röret. Oavsett om du använder piprensare medan du röker, eller helt enkelt behöver städa efter att du har slutat röka. Enligt mig är det inte värt att spara på städarna. Det finns otaliga märken till salu, men många av dem är inte värda pengarna, hur billiga de än är. Piptensaren måste först och främst suga bra. Jag tror att det var Jakob Groth som gjorde ett test av piprensare för flera år sedan. Testet han använde var enkelt men mycket talande: ta en av dina städare, böj den till en öppen spiral och placera den på ytan av en kopp vatten. Om det suger effektivt kommer det att sjunka till botten direkt. Halvdåliga rengöringsmedel kommer att flyta i 10-15 sekunder, medan riktigt dåliga kommer att fortsätta flyta. Tänk på vad som faktiskt händer när du drar piprensaren genom spetsen. Om rengöringsmedlet inte suger ordentligt kommer det helt enkelt att fördela sås och tobaksrester i kanalen. Om städaren dessutom fluffar mycket går det helt fel. Så om dina piprensare inte klarar provet måste du leta efter någon som kan göra jobbet. Nu när vi använder piprensaren finns det några fler saker att komma ihåg. Tappen (den del av spetsen som går in i halsen) måste också rengöras. Speciellt på ytan med hålet. Här kan lätt samlas mycket smuts, vilket bidrar till att göra röret surt. Och självklart ska även rökkanalen i rörhuvudet rengöras. Jag brukar ta bort spetsen först (kom ihåg att vänta tills röret har svalnat). Sedan drar jag rengöringsmedlet genom spetsen, varefter jag viker det dubbelt på botten 4 cm. Sedan får stiftet ett varv och sedan rökkanalen. Tänk på att komma väl in i "kroken", där kranhålet går in i rökkanalen. Beroende på hur smutsig rengöringsmedlet blir måste du använda en eller flera. Om du använder den här metoden kan röret hålla sig fräscht länge, utan mycket annat underhåll. Om du däremot inte använder piprensare efter varje stopp kommer rökkanalen så småningom att växa. Lottningen kommer att bli värre och pipan börjar surna. Redan efter 4 - 5 stopp behövs mer än en torr piprensare för att göra ledningen ren igen. Jag återkommer till det. Tänk också på att torka av spetsen och speciellt bettet efter att du har rökt pipan. Då kan spetsen hålla sig fin länge. Om du inte vill använda skjortan eller tröjan till det måste du börja bära en näsduk. Den kan trots allt även användas för näsan i en snäv sväng. Helst ska det finnas ett fint huvud i båda ändarna av röret. Om du är väldigt entusiastisk kan du investera i en speciell putsduk. Dunhill och Savinelli gör några som är ganska utmärkta. Det är de impregnerad med vax eller liknande och kan därmed även hålla rörhuvudet glänsande. Men använd dem inte för din näsa!

Huvudrengöring av Bruyere Pipes

Oavsett hur noggrant du tar hand om din pipa i vardagen, kommer den alltid att behöva en rejäl översyn då och då. Även den finaste spötspetsen kommer alltid att bli matt eller grönaktig med tiden. Och koksen i tobakskammaren blir för tjock. Låt oss börja med tipset: först måste rökkanalen och tappen rengöras ordentligt. Till detta måste du använda en rengöringsvätska som kan lösa upp det som den dagliga städningen inte tar bort. Det finns flera alternativ här. Den bästa som finns heter 2211. Denna vätska uppfanns av rörmakaren Gert Holbek 1967. Det är enligt egen utsago en giftfri (år 1967) blandning med behaglig lukt, som löser upp alla avfallsämnen som deponeras i hals och spets. Slutligen impregnerar den mot bakterier. Det är också en utmärkt lackborttagare, kan jag tillägga, så spill den inte på bordet. Grova fodral - men formidabla att rengöra rör med. Vanlig alkohol kan också göra det, eller till och med konjak. Men 2211 är klart bäst. Doppa änden av en piprensare i rengöringsvätskan och för den genom spetsen. Du kommer att bli förvånad över hur mycket smuts det kommer in, trots den dagliga städningen. Så en rengöring räcker nog inte. När resultatet är tillfredsställande, avsluta med en kemtvätt. Stiftet rengörs även med rengöringsvätskan. Antingen med en piprensare, eller med servetten fuktad med vätskan. Sedan kommer vi till den yttre besiktningen. Är spetsen bara lite matt, eller har den blivit grönaktig? I det första fallet behöver den bara vaxas en gång. Inte vilken typ av vax som helst, utan carnaubavax. Detta kan köpas från de flesta större rörbutiker. Carnaubavax är ett hårt vax. Alltså med en relativt hög smältpunkt. Det gör den lite svår att jobba med, men då håller en polering länge. Vaxet kan appliceras manuellt eller maskinellt. För manuell applicering kan du använda ovan nämnda putsduk, som redan är impregnerad, eller gnugga en bit tvättlapp (äkta) med vax tills lädret är blankt av vax. Sedan gnuggar du spetsen kraftigt med huden. Tappen vill också gärna ha en sväng. Då glider den lättare in i stifthålet. Du avslutar med att polera spetsen i en mjuk trasa. För mekanisk applicering måste du använda en lammskinnsdyna för borren. Den vanliga storleken som passar en 13 cm gummiring är utmärkt. Den får bara inte vara mindre. Dynan ställs in med bra hastighet och vaxet hålls kvar ett ögonblick, med ett fast tryck. Spetsen kan nu poleras på dynan. Detta görs enklast medan spetsen sitter på röret. Men håll i röret så det inte flyger ifrån dig. Om spetsen är väldigt matt behövs ett visst tryck i början så att vaxet kan smälta och tränga in i porerna. Men då behöver spetsen helt enkelt "borstas" av dynan. Ju lättare tryck, desto blankare rör. Var dock noga med att inte få för mycket vax på. Om det blir för mycket vax blir det matt igen så fort du rör vid det. Det lönar sig att vara försiktig här. Ett perfekt vaxlack kan hålla i många månader, även vid frekvent användning av röret. Vad gör vi om spetsen blivit helt grön? Det ser inte vackert ut. Här är i princip alternativen desamma som med vax, men har du fler än 5 -10 rör måste du nog investera i en borrmaskin med tillbehör, eller överlåta till andra; till exempel rörmakaren. Det finns flera rörpolersatser på marknaden och gamla husgeråd som pimpsten och hård kalk kan användas, men det tar mycket tid. Är du inställd på polerspetsar ofta (innan de blir för dåliga), eller bara har några få pipor, kan du prova ett polerset. Min erfarenhet säger dock att tålamodet brukar ta slut innan det önskade resultatet nås. Men det kanske beror på att jag hela tiden tänker på de 100 andra rören som också behöver en omgång? Döm själv! Jag svär vid min gamla goda handborr. Jag äger inte ens en hållare, men är förpassad till kanten av diskbänken. Det går att göra, även om det suger ganska mycket. Men vad gör man inte för att få vackra, glänsande pipor? Att polera missfärgad ebonit tips måste du använda en bra, solid tygskiva. Minst 15 cm. i diameter. Har du en hållare för borren, eller en riktig polermaskin, kan du säkert gå högre upp. Helt enkelt måste maskinen kunna dra skivan och hastigheten ska vara lagom. Ett polerhjul får inte gå för fort. För att polera med måste du använda en polermassa. Den finns i block av olika storlekar och med olika kornstorlek/slipningsgrad. Här har du nog bäst av att prata med en rörmakare eller reparatör. Här kan du förmodligen köpa en liten bit, eller få råd om typ och återförsäljare. Men kom ihåg att om du måste köpa ett block på ett kg så räcker du de kommande 3-400 åren, om du inte börjar putsa pipor till alla piprökare i stan. Detsamma gäller för övrigt vuxna. Själv köpte jag ett litet block med rödbrun polermassa och ett litet block med carnaubavax för 10-15 år sedan. Jag har inte använt hälften än. Det kan man kalla en investering! Nåväl – tillbaka till det gröna tipset. Du lägger tygskivan i varv; inte för många; och håller polermassan på. Sedan håller du spetsen på skivan. Se till att hålla i bra här också. Det drar bra. Och var försiktig så att du inte kommer nära borrchucken eller axeln. Det ger några dåliga repor. Oavsett om det är fingrarna eller röret som tar kontakt. Viss polering krävs om spetsen är mycket missfärgad. När du tror att alla beläggningar har polerats bort, torka av spetsen med en trasa och undersök den noggrant i gott ljus. Det brukar finnas några ställen som behöver lite extra. Men var noga med att inte polera rörhalsen. Färgen lossnar direkt! Kolvar i spetsen kan också skadas. Försök att gå runt det. Och se till att komma väl in i kanten vid bettet. Det är oftast det värsta stället. När spetsen har blivit fin och svart igen ska den rengöras från slipmassa. Även här är kanten vid bettet viktig. Använd ev en tandpetare eller liknande. här. När spetsen är ren ger du den en tur med vaxet enligt beskrivningen ovan. Då ska den vara minst lika vacker som ny.

Huvudrenovering av Bruyere Pipes

Eftersom detta är en huvudrengöring får vi inte glömma rörhuvudet. Först måste kokskiktet tas bort eller reduceras. En gammal tumregel säger max 1 -1½ m.m. kock beat. Är den tjockare måste den åtminstone fräsas bort. Annars riskerar du att rörhuvudet spricker. Det finns många routrar på marknaden, men den gamla goda Oldi-routern är bra och billig. Det är en lätt konisk metallskärare med 7 skäreggar och en tvärstift i änden. Den finns i flera storlekar. 17 och 19 etc. klarar de flesta rör, men det får du reda på. Mät eventuellt nytt rör och se vilket som passar. Det finns även justerbara fräsar, men de är ganska mycket dyrare om kvaliteten ska vara rätt. Det är även en fördel att ha en fräs som är 2 m.m. mindre än det minsta röret. Det underlättar arbetet om matlagningsblandningen blivit tillräckligt tjock. När du skrapar av koks från röret är det en bra idé att lägga en tidning på bordet. Koldammet är väldigt svart och stinker ganska fruktansvärt. Om du har provat att köra ett koleldat ånglok så vet du vad jag pratar om. Vid fräsning finns det flera saker att vara medveten om. Du får inte gå för hårt. Ta det lite i taget och titta ner i kammaren med jämna mellanrum. Skäraren måste hållas rak i kammaren. Annars riskerar du att gå in i trädet, antingen i toppen eller i botten. Botten av kammaren är vanligtvis hårdast. Du måste se till att rökkanalen ligger i jämnhöjd med botten och inte ligger ner i spishällen. Det kan behövas även här att ta en mindre fräs för att få ut det sista av botten. Men se till att allt blir jämnt och smidigt till slut. När du är klar med skäraren kan du rengöra kammaren med en piprensare. Gärna med lite rengöringsvätska på. Koldamm smakar inte heller särskilt gott! När du fortfarande sitter och tittar ner i kammaren, titta rätt på toppen av rörhuvudet också. Vissa piprökare finner charm i att ha ett helt månlandskap här. Om du tillhör den här gruppen, låt det för all del sitta, men det behöver inte vara så. Om toppen är fullvuxen finns det faktiskt bara en kur som fungerar. Nämligen att slipa bort det. Men det går onekligen utöver rörets finish. Om den polerades i förväg kommer du inte undvika att färgen också lossnar. Om det inte är ett dyrt rörmakarrör har jag ibland övat på att färga toppen svart, med kornsvart, efter slipning. Det är trevligare trots allt. Annars måste du låta en reparatör färga om den. Men det är bättre att förebygga. Om du helt enkelt ser till att rengöra toppen med en väv fuktad med vatten, med jämna mellanrum, har du alltid en fin topp på rörhuvudet. Det fungerar faktiskt på sandblästrade rör också. Men det måste tas i tid, annars växer det rejält. Ett litet knep jag lärt mig av en storebror i piprökningen måste du också ta med. Efter att ha rengjort toppen av ett slätt polerat rör med vatten kan du helt enkelt polera ytan på en bit vanligt kopieringspapper på en bordsskiva. Resultatet är häpnadsväckande. Glänsande blank. Skulle resten av huvudet, på det släta röret, ha repats av fingeravtryck eller ett stag i fickan, kan det även rengöras med vatten på en trasa eller servett. Om den bara vaxas en gång efteråt är den blank och vacker igen. Nu när vi är på utsidan - silver- och mässingsringar är enormt populära på rörhalsar dessa år. Det finns en speciell polermassa för silver, som är helt underbar att jobba med, men om du inte kan få till detta går de helt enkelt att polera med vanliga Silvo, Brasso eller vad man nu brukar använda till de tretorniga. Tänk på att även ge metallmärkena i spetsen ett varv. Det är otroligt hur det dekorerar. Men även här ska resten av röret vaxas en gång efteråt om det kommit polervätska på spetsen eller halsen. Den tar också med sig vaxskiktet. Och kolla bara kranhålet efteråt. Lite polervätska sipprar nästan alltid ner mellan spetsen och halsen, och det smakar definitivt inte bra. Om du använder maskin för att vaxa rörhuvudet gäller samma regler som för spetsen. Med andra ord, inte för mycket vax och dynan ska bara vidröra träet. De ger det bästa resultatet. Ett obehandlat rörhuvud kan faktiskt poleras med så mycket vax att det "svettar" ut vaxet igen när det blir varmt. Och bara en till varning. Använd aldrig den tidigare nämnda polermassan för spetsen av rörhuvudet, såvida du inte planerar att lackera om röret. Den tar som sagt ytfärgen direkt, och är dessutom ganska olämplig att polera trä med. Kom ihåg det! Men vi saknar fortfarande det viktigaste i samband med rengöring av rörhuvudet. Nämligen rökkanalen och kranhålet. Om röret har använts ett tag behöver du en så kallad hylsborr. Det finns i vilken järnaffär som helst eller i vilken järnaffär som helst. Det såg ut som en skruvmejsel, men skäreggen är lika bred som bladet och är vass. De flesta Bruyere-rör har en 4 m.m. rökkanal, så det är den bredd pluggborren måste ha. Bladet måste vara minst lika lång som rökkanalen i ditt längsta rör. Det kan vara svårt att hitta i dessa mål. Om du inte kan hitta en hålborr som är tillräckligt lång, duger vilket metallblad som helst i 4 mm. används i snäv mening. De finns inuti några rörproppar. Men hylsborren är nästan oumbärlig. Hör varför. I de flesta Bruyere-rör går tapphålet in i rökkanalen via en, oftast, vinkelrät kant. Vid denna kant samlas med tiden en "gröt" av omänskligheter. Det är nästan omöjligt att ta bort med en piprensare. Men med hylsborren kan den bekvämt skrapas ut. Dessutom kommer själva rökkanalen undantagslöst att "växa" med tiden. Detta görs, återigen, skickligt med borrhålsborren. Men var försiktig! Titta alltid ner i tobakskammaren under operationen. Borrkronan är vass och rökkanalen ska helst inte fortsätta ut genom den andra väggen i kammaren. På böjda rör kan det vara omöjligt att utföra denna rengöring av rökkanalen, på grund av deras konstruktion. Då får man nöja sig med att städa så bra som möjligt med piprensare. Rörrenare och rengöringsvätska ska givetvis även användas på de raka rören efter borrning. Vik rengöringsmedlet på mitten och fortsätt med färska tills de bara är svagt ljusbruna. De första blir så klart helt svarta. Efter denna resa kan du se fram emot en ren och fräsch pipa med bra dragning. Tobaken kommer återigen att smaka som den ska. I de flesta Bruyere-rör går tapphålet in i rökkanalen via en, oftast, vinkelrät kant. Vid denna kant samlas med tiden en "gröt" av omänskligheter. Det är nästan omöjligt att ta bort med en piprensare. Men med hylsborren kan den bekvämt skrapas ut. Dessutom kommer själva rökkanalen undantagslöst att "växa" med tiden. Detta görs, återigen smart med hylsa borr. Men var försiktig! Titta alltid ner i tobakskammaren under operationen. Borrkronan är vass och rökkanalen ska helst inte fortsätta ut genom den andra väggen i kammaren. På böjda rör kan det vara omöjligt att utföra denna rengöring av rökkanalen, på grund av deras konstruktion. Då får man nöja sig med att städa så bra som möjligt med piprensare. Rörrenare och rengöringsvätska ska givetvis även användas på de raka rören efter borrning. Vik rengöringsmedlet på mitten och fortsätt med färska tills de bara är svagt ljusbruna. De första blir så klart helt svarta. Efter denna resa kan du se fram emot en ren och fräsch pipa med bra dragning. Tobaken kommer återigen att smaka som den ska.

Underhåll av silverrörsringar

Vi har nu tittat på hur du håller dina bryggrör i gott skick. Men vi stannar inte här. Det finns många andra rörtyper som kräver specialbehandling, och hur är det med det nya röret? Vi kanske kan få det att fungera lite bättre. Precis som med skor och kläder skräddarsys den bästa produkten efter användaren och här finns det faktiskt mycket du kan göra själv för att få ut det bästa ur den nya pipan. Jag återkommer till det. Men först måste du ha ett litet men mycket värdefullt knep till på vägen. Det var en jag läste i Rökringar, klubbtidningen från Svenska Pipklubben, nyligen. Det gäller polering av silverringar. Egentligen har jag aldrig brytt mig om att putsa dem i Silvo eller liknande, då det alltid ger pipan en eftersmak ett tag efter att den använts. Men jag har funnit det nödvändigt när silvret har varit helt svart. Det behöver inte vara så. Det här är helt enkelt en mirakelkur, som fungerar ännu bättre än polerkräm, och det finns absolut inga nackdelar med det. Metoden är som följer - du tar en servett eller en bit pappershandduk; fukta en liten bit och dutta den i ren aska så att den fastnar lite. Röraska kan användas, men cigarraska kan vara lite renare att arbeta med. Nu polerar du helt enkelt silverringen med askan, och vips så är den lika vacker som ny. Det är nästan ett mirakel! Jag har inte kommit på varför aska är så bra för silver, men det är förmodligen en kemisk reaktion av något slag på gång. Det är fantastiskt i alla fall.

Underhåll av det nya röret

Ska det nu också behöva göras något med ett gnistrande nytt rör, annat än att stanna och tända det? Ja, det är faktiskt en bra idé att titta på den lite närmare innan du använder den, eller speciellt om du inte tycker att den fungerar optimalt efter de första stoppen. Första kontrollpunkten är betthöjden. Här är det stor skillnad på hur bettet görs på olika rör, men även i vilken betthöjd som passar individen. Tandläkare som rätar ut tänder arbetar med ett koncept som de kallar käkens viloläge. Det är här käkmusklerna är i vila. Det vill säga när du varken anstränger dig för att bita ner eller öppnar munnen. Detta är av stor vikt om du bara ska hålla pipan i munnen i några minuter. Det kan ge både muskelvärk och huvudvärk om betthöjden inte passar din viloställning. För de flesta pratar vi om 2,5 - 4 mm. Genomsnittet ligger säkert på runt 3 mm, men det är otroligt hur många nya rör som mäter mellan 4 och 5 mm, eller ännu mer. Det passar väldigt få men det är förstås bättre att de är för höga än för låga. Det är lättare att anpassa dem på det sättet. Om du är osäker på vad som är optimalt för dig, ta ett par av dina favoritpipor som du känner dig bekväm med att springa runt i munnen hela dagen och mät betthöjden med ett bromsok. Du kommer att upptäcka att de är ganska lika. Den optimala betthöjden kan dock variera något beroende på hur tungt och långt röret är. Men ju tyngre och längre rören är desto viktigare är det att ha rätt höjd. Det säger sig självt. Boten är enkel, men det måste erkännas att det krävs en del övervinnande för att sätta igång med fil och sandpapper på en gnistrande ny tobakspipa. Om du inte kan lista ut det själv, gör dig själv tjänsten att låta butiken eller rörtillverkaren fixa det. Det är ett otroligt viktigt inslag för att röret ska fungera bra i vardagen. Så, fila ner biten med ett vanligt suddgummi tills den har (nästan) önskad höjd. Se till att ta lika mycket på toppen och botten, annars kommer rökkanalen att ligga för nära ytan och du riskerar att bita igenom spetsen. Med lite försiktighet kan du ta bort de värsta filmärkena med själva filen. Efter filen kommer sandpapper, och slutligen vattensandpapper i korn 400, tills alla slipmärken är borta. Slutligen ger du spetsen ett varv på polerskivan med polermassa, tills även slipmärkena efter det sista papperet är borta, och avslutar med ett rejält lager vax. Det är faktiskt inte så svårt, men det är nog en bra idé att öva lite först på en gammal spets, som kanske måste bytas ut ändå. Vad mer kan man göra med ett nytt rör? Ja, en annan viktig faktor för goda rökegenskaper är rökens väg genom rökkanalen och spetsen. Först och främst måste det finnas ett bra drag i röret. Det börjar med en rökkanal på ca. 4 mm. Om den är mindre än 3,5 mm måste den göras större i alla fall. Du kan också enkelt göra detta själv, med en lång 4 mm borr, men om du inte är mycket erfaren, gör det för hand. En borrmaskin behöver inte gå i många sekunder innan det blir fula hål i röret på fel ställen, och det främjar absolut inte rökegenskaperna! Återigen, precis som vid rengöring av rökkanalen, var medveten om att böjda rör kan vara mycket svåra, eller omöjliga, att borra in i rökkanalen på grund av deras konstruktion. Nästa ställe röken når, på väg mot munnen, där den med rätta hör hemma, är spetsens stift. Det vill säga den del av spetsen som går in i rörhalsen. Ett bra flöde är viktigt här eftersom det annars lätt bildas turbulens i tapphålet och det hjälper till att kondens bildas här. Många rörfabriker och rörtillverkare har funnit att det hjälper att göra ett koniskt hål i tappen. Det kan du enkelt göra själv. Du tar helt enkelt en liten försänkningsborr och borrar bort material tills öppningen är nästan lika stor som stiftets diameter. Detta är inga problem på ebonitspetsar, men man måste vara lite försiktig med akryl och speciellt bärnstensspetsar. De är svårare och mer spröd i materialet, så bitar kan bryta av om du inte är försiktig. Men om du undviker maskiner här, och bara borrar med borren i hand, har du bra känsla för det. Prova denna kur på några rökta pipor först och märk hur dragningen blir bättre och de "såser" mindre. Det är ganska effektivt. En sista sak som kan påverka rökegenskaperna är var röken lämnar spetsen, nämligen slitsen. Här gäller det att ha en så bred och slät slits som möjligt. Då släpper pipan röken bättre, och röken bränner inte så lätt på tungan. Detta kan vara lite svårt att ändra själv, men det kräver några små nålfilar och mycket tålamod. Men det kan vara en bra investering, speciellt om luckan är väldigt smal eller slarvigt gjord. Kanske inte det viktigaste att få gjort, men när vi ska få ihop det hela... Kolla också spetsen när du stoppar in den nya pipan i munnen. Om röret har stått i ett fönster i flera år behöver det förmodligen poleras, eller åtminstone vaxas. Ebonitspetsar har en otäck smak och kan nästan fastna på läpparna om de utsatts för starkt ljus under en längre tid.

Underhåll av det använda röret

Här tänker jag inte så mycket på dina egna, rökta pipor, utan mer på pipor som du skaffat i begagnat skick. Kanske har du fått dem i present eller köpt dem på en auktion eller en loppis. Här finns det några speciella saker att ta hänsyn till. Vi har gått igenom den allmänna renoveringen av pipan tidigare i denna artikel, men när du inte har rökt pipan själv är det två saker du bör vara uppmärksam på: 1) Bitmärken i spetsen. Om de ändå inte går att slipa bort när du justerar betthöjden är det nog bäst att du skaffar en ny spets. 2) Pipan smakar konstigt, även efter många stopp. Andra röker annan tobak, och röker i alla fall pipan annorlunda än du gör. Det är fantastiskt hur det kan förändra pipans smak, även med den tobak du brukar röka. Det har jag ett botemedel mot även om det är lite svårt. Se till att skrapa bort matlagningsmassan först. Få så mycket som möjligt utan att skära i träet. Sedan hittar du en plats att sätta röret så att det står lite snett. Fyll sedan tobakshålet med grovt bordssalt, och häll i lite isopropylalkohol eller tvättsprit. Man behöver inte fylla på röret utan bara så att saltet är väl fuktigt. Sedan låter man hela härligheten stå i några dagar tills alkoholen har dunstat bort. Alkoholen har nu löst upp ett antal restmaterial från träet, och dragit ut dem i saltet som blivit helt brunt eller svart. Kuren kan möjligen upprepas om smaken är dålig. Kom ihåg att, innan du röker pipan igen, rengöra tobakshålet helt från salt och ge det, och rökkanalen, en piprensare med 2211 eller alkohol. Lite saltsmak kommer du inte undan med de första stoppen, men det går snabbt över. Som regel är det värt ansträngningen.

Underhåll av Merskumröret

Detta vackra rör ställer till mycket problem och är föremål för många myter och missförstånd, speciellt när det kommer till underhåll. Och det finns nog inte helt utan anledning, för det är en underbar och lite mystisk sak. Och skör. Inte minst när det är nytt. Det krävs nästan ingenting för att klyva halsen på ett helt nytt rör om man är lite för våldsam när man tar av spetsen eller sätter på den. Det är strängt förbjudet att göra detta när röret är varmt. Det blir fel, förr eller senare. Det de flesta drömmer om när de investerar i en ny, jungfrulig, vit pipa är att se den ta färg varje gång du röker den, tills den övergår i vackra ljusa – och mörkbruna färger. Verkligheten visar sig ofta vara annorlunda. Antingen ger man upp pipan efter några månader, antingen för att den inte tar färg alls, eller för att det är helt omöjligt att röka, eller så blir det en pipa man tar fram varje vecka, mest av tjänst, men man har aldrig någon framgång. Jag tror att många har upplevt detta. Vad är det som går fel? Det kan finnas många anledningar till detta, men det finns några regler att följa när man pratar sjöskum. Det första problemet är ofta rökegenskaperna. De flesta Merskum-pipor, hur vackra och konstnärliga de än ser ut, är inte gjorda av folk som förstår sig på pipor. Detta resulterar ofta i rör med dåligt drag och andra defekter. Så titta alltid noga på röret, efter de grundläggande sakerna som är viktiga för ett rör. Rökkanalen ska öppnas i mitten av kammaren och vara i jämnhöjd med botten. Kammaren får inte vara särskilt konisk. Det måste finnas ordentligt drag i röret - ofta det största problemet. Försök eventuellt en annan. Det är ofta väldigt stor skillnad. Om du har förälskat dig i ett visst rör, men det lider av något av ovanstående defekter, kan du kanske få det borrat, försett med en annan spets eller liknande. Till exempel hos Arne i galleriet Merskum. Han vet hur man hanterar dessa rör. Men om rökkanalen inte är ordentligt borrad, glöm det. Röret kommer aldrig att fungera. Låt någon annan stackare få "nöjet". Varför tar inte pipan färg? Återigen kan det finnas flera förklaringar. Det som ofta är anledningen är att kvaliteten på sjöskum varierar mycket. Vissa är väldigt absorberande, andra är så täta att det tar väldigt lång tid för "något att hända". Du kan faktiskt se det. Det sjöskum som tar färg snabbast är det som kallas "molnigt". Tittar man noga kan man se långt ner i materialet, och det skärs igenom av nästan genomskinliga strimmor eller moln. Ett sådant rör, som annars behandlas på rätt sätt av tillverkaren, tar faktiskt färg redan från första stoppet. Efter 10 -20 stopp har den börjat bli ljusbrunt på halsen. Låter det som en dröm? Det tar fortfarande lång tid innan det blir riktigt fint. Det är bara så det är med sjöskum. Tät sjöskum tar bara ännu längre tid att få färg, och det hjälper inte att du bara röker din pipa en gång i månaden. Den måste hållas igång. Åtminstone ett par stopp om dagen, ifall något skulle hända. Och sjöskum har egenskapen att sättet du röker på avgör hur färgen fördelas på pipan. Lätt? Inga! Spännande? Ja! Så hur underhåller vi sjöskumsröret? Ja, piprensare är ett måste. Men låt röret svalna innan du tar isär det. Och var försiktig när du rengör rökkanalen. Det är en mycket bra idé att använda en vikt piprensare här, annars riskerar du att få ett "gnagt" hål i rörväggen, mitt emot rökkanalen med tiden, med ståltråden i piprensaren. Koktakten ska också hållas nere i sjöskumsröret. Om du har en vass fräs kan den användas med försiktighet. Annars är en bit sandpapper på ett finger en bra idé. Men var noga med att inte pigga rörhuvudena, externt. Hur är det med den yttre finishen? Med tiden blir en Merskum-pipa både sliten och repig. Det finns också råd för det. Har det börjat se lite smutsigt ut kan du alltid ta en servett eller en ren bomullstrasa fuktad med lite vatten och torka av huvudet med det. Det fungerar bra. Det är värre med repor, som alltid uppstår över tid, oavsett hur försiktig du är. Om det inte förstör pipan så mycket, och det annars får fin färg, låt dem vara. Men om det är dåligt kan de slipas bort med fint vattenslippapper. Avsluta med så fint korn du kan få tag i. Alla repor syns i sjöskum när det är blankt. Men det är ett allvarligt beslut att ge efter för att slipa ett sjöskumsrör, eftersom det undantagslöst går utöver den färg som röret har uppnått, eftersom det måste vaxas igen. Tillvägagångssättet är som följer: reporna slipas bort med fint sandpapper. Eftersom sjöskum är ett mycket mjukt material räcker det att börja med 150 grit vattenslippapper. Slipa efteråt med korn 400 eller gärna ännu finare. Bli av med bra, använt papper. Det är väldigt svårt att se slipmärken i det blöta sjöskummet, så var försiktig. Låt rörhuvudet torka igen. Det tar ca. några dagar, eftersom sjöskum är mycket poröst. Pipet har nog blivit helt vitt nu, om det inte hade fått mycket färg innan. Eftersom slipningen har tagit bort allt ytvax måste röret ha tillsatt nytt vax. Detta är den känsligaste delen av processen. Det finns flera problem med detta. För det första måste en lämplig typ av vax användas. Det får inte vara för hårt, men inte för mjukt heller. Det måste också levereras i rätt mängd. Detta är helt avgörande för hur pipan tar färg igen när du börjar röka den igen. Canaubavax är för hårt (för hög smältpunkt) och bivax är för mjukt (för låg smältpunkt). En 50/50-blandning av de två är nära till höger. De kan blandas genom att smälta i vattenbad, utan att behöva tillsätta lösningsmedel. Det föreslås dock på vissa ställen att man tillsätter lite fransk terpentin, vilket också underlättar blandning och applicering, men det har en otäck eftersmak av färska barr. Applicering av vax kräver uppvärmning av rörhuvudet. Annars kommer du alltid att göra nya repor i sjöskummet. Man kan försiktigt värma huvudet (utan spetsen) i ugnen, men det är lite farligt, då för snabba temperaturväxlingar kan göra att sjöskummet delar sig, så en försiktig uppvärmning men en hårtork är den bästa lösningen jag vet. Det bästa sättet att applicera vax på det varma rörhuvudet är att gnida in vax väl i en bit äkta fårskinn. Du gnuggar sedan rörhuvudet med det. Proceduren måste upprepas några gånger så att sjöskummet har möjlighet att absorbera tillräckligt med vax. När den har fått nog märker man av färgen. När sjöskummet värms upp drar färgen ut till ytan och när den svalnar igen ser man att färgen försvinner. Så nog när pipan bara har lite färg när den svalnat, men färgen börjar synas igen när man har rökt några stopp på den igen. Om den har fått för mycket vax börjar den rinna av när du röker pipan och det kan lämna färgade strimmor på ytan. Allt beror förstås på hur mycket färg röret hade fått innan processen påbörjades. Som du säkert förstår är detta inte lätt, och pipan kan sluta se helt annorlunda ut än när du började, men det hela jämnar ut sig med tiden efter att du har rökt pipan ett tag. Det är alltså ingen process du ska ge dig ut på om inte röret är väldigt repat och fult. Tyvärr finns det inga enkla lösningar här. De flesta, med förståelse för sjöskum, kommer förmodligen att föreslå att inte slipa och vaxa, om du inte går med på att skriva av pipan ändå, men det kan nu bli en ganska spännande process.

Underhåll av andra rörtyper

Vad har vi kvar? Ja, det finns några "hybrider". Det vill säga rör av olika material. Till exempel The Calabash Pipe. Den har trots allt en kopp sjöskum, en spets av ebonit, akryl eller nylon, och resten är gjord av ett träigt frukthölje. Sjöskumskoppen är, på de flesta pipor, gjord av pressat sjöskum. Det är helt enkelt pulveriserat sjöskum som formas till block och binds ihop med ett bindemedel. Den kan inte behandlas som vanligt sjöskum. Om du t.ex. lägger man den i vatten riskerar man att den helt enkelt löser sig. Oftast kommer koppen att spricka efter några års användning, och måste då kasseras. Den enda räddningen är att få en ny kopp gjord av äkta sjöskum. Det kan vara en riktigt bra idé, men är inte direkt billigt. Men du kommer att få ett bättre rör av det och det kommer att kunna hålla i många år. Det enda underhåll som behövs på ett kalebasrör kan vara att skrapa ut insidan av kalebassen med en matt kniv, med några års mellanrum. Annars är det bara att hålla i spetsen som på andra rör, så hålls koktakten nere i koppen. Kalebassen är vanligtvis lackad eller polerad och kan torkas av med en fuktig trasa om den har smekts på utsidan. Kritpipor är ett kapitel för sig. De långa är svåra att hålla rena i rökkanalen. Det kräver långa piprensare. Dessa kan man få tag på då och då i välsorterade rörbutiker. Om du ser dem och behöver dem, köp en lämplig mängd. Kritpipan, som är gjord av porös, bränd lera, kommer också att ta färg med tiden. Man brukar säga att en bra brun kritpipa ska kasseras. Det finns dock ett botemedel som kan göra det så gott som nytt. Det kräver dock att du har, eller har tillgång till, en öppen spis. I den fortfarande varma glöden, placera röret direkt, väl täckt med glöd. När eldstaden är kall dagen efter, ta ut röret så blir det helt vitt och rent igen. Alla rester av bränd tobak kommer att brännas bort, och pipan kan helt enkelt sköljas väl med vatten och torkas. Det låter nog lite hårt, men prova någon gång om du har möjlighet. Och om det blir fel kostar en ny inte världen. Har du lackat den yttersta delen av spetsen med (nagel)lack, vilket är en riktigt bra idé, måste den få ett nytt lager. Sedan kan du prova en ny färg. Det pryder allt! Har vi glömt något? Rör av andra träslag, såsom oliv, körsbär etc. måste helt enkelt behandlas som bruyeres. Lackade rör, det är inte mycket att göra. Om färgen lossnar, vilket tyvärr inte är helt ovanligt, finns det bara ett botemedel mot detta, som är att slipa bort färgen och göra en ny finish, men det är sällan värt mödan. Det finns en anledning till att de har lackats. Jag kommer inte att gå in på antika rör. Om de har värde för samlare bör du i allmänhet avstå från att göra något med dem. Och det är sällsynt att du röker dem, så den ursprungliga monteringen är vanligtvis att föredra, oavsett skick. Ja, porslinspipor finns nog kvar. Till exempel de legendariska pipor från Den Kongelige. Om du känner för att röka dem, och har käkmusklerna för att göra det, måste de också behållas. Det är nu ganska lätt. Du tar helt enkelt bort spetsen och ger rörhuvudet en varv under kranen. Ta bara tag i den! Hela kokskiktet måste lossna. Ofta måste de både skrapas och skuras, men de kan bli som nya igen. De är trots allt glaserade, till skillnad från ett kritrör. Jag kan bara komma på en till typ av rör som kan kräva specialbehandling. Det är till och med en Bruyere-pipa, men en speciell sådan i sitt slag, nämligen Sea Coral från Savinelli. Det speciella med dessa rör, underhållsmässigt är att de är rustika och i övrigt helt obehandlade. Det betyder att de är mycket känsliga för smuts och smuts. Om ett sådant rör har blivit väldigt smutsigt kan det helt enkelt tvättas och skuras på utsidan, under kranen. En nagelborste eller en kasserad tandborste är användbar här. Men låt pipan torka en dag eller två efter denna behandling innan du röker den. Eftersom den är obehandlad kommer den att absorbera mycket fukt. Har den inte rökts så ofta kan den bli helt ljus igen efteråt diskbänken. Jag kan helt enkelt inte, baserat på egen erfarenhet, rekommendera att lägga röret i tvättmaskinen tillsammans med kokkärlet. Det blir nog rent och fint, men det tar många stopp innan smaken av Ariel har försvunnit; men nu hände det också av misstag!

Återges med tillstånd från Ib Fagerlund, Nordic Tobacco College vars utmärkta hemsida är väl värd ett besök http://www.n-t.dk/

Vi har endast redigerat originaltexten mycket lätt!